Sedan Mona Sahlin tillträdde som partiledare för socialdemokraterna har hon talat mycket om självrannsakan och förnyelse. Efter ett katastrofval är det en klok strategi. Det vet vi i moderaterna. Dessvärre har beskeden om socialdemokraternas nya vägval lyst med sin frånvaro.

Ett av huvudskälen till moderaternas framgång var jobbpolitiken. Egentligen är inte receptet så märkligt. Det handlar om sunt förnuft. Vi gör det billigare och enklare att anställa. Vi gör det mer lönsamt att arbeta. Vi stimulerar på olika sätt utbildning, risktagande och entreprenörskap.

Socialdemokraterna har tillsatt ett rådslag för jobb som leds av riksdagsledamoten Luciano Astudillo. Äntligen får vi ett besked om vad vi kan vänta oss från våra politiska motståndare. Astudillo redovisar en sund analys om att otrygghetsgapet mellan att gå från löntagare till företagare är för stort.

Det är dock ofattbart hur socialdemokraterna kan utgå från den kloka analysen och föreslå samma medicin som skapat ett enormt utanförskap i Sverige. Deras förslag är, hör och häpna, att staten ska inrätta ett riskkapitalstöd.

För den som inte förstår vad detta är kan jag förtydliga - ytterligare ett bidrag. Ytterligare ett bidrag som inte går till de som verkligen behöver samhällets stöd. Skattebetalarnas pengar ska alltså gå till att stötta risker som uppenbarligen är så riskfulla att inte de vanliga (privata) låneinstituten vill ge sitt stöd.

Hela idén ter sig så stollig att man tar sig för pannan. Det finns dock en logik om man granskar Luciano Astudillos bakgrund. Han har varit en ledande företrädare för SSU i Skåne. Ett distrikt som föreslagit förstatligande av banker och försäkringsbolag. Ren och skär kommunism. Är det detta vi har att vänta av Sahlins förnyelse?