Skrivet den 22 september 2008

---

Söder om bergskedjan Kaukasus och väster om världens största insjö Kaspiska havet ligger Azerbajdzjan. Landet är, som det heter, en enhetsstat. Det innebär att landet styrs av en socialistisk diktator, president Ilham Alijev. Andra partier är tillåtna men de lever ständigt under hot från statsmakten. Flera oppositionspolitiker sitter fängslade bara för sina åsikters skull. Azerbajdzjan var tidigare en sovjetisk republik. Trots självständigheten har det röda järngreppet inte släppt landet.

Valen är endast kosmetika. Hela landet är tapetserat med klämkäcka affischer på diktatorn. Konstitutionen ändras regelbundet så att oppositionen inte kan verka. Inför det kommande presidentvalet i oktober har alla motkandidater dragit tillbaka sin kandidatur i protest mot regimen. När man befinner sig i landet med uppdrag att stötta ett oppositionsparti har man ständigt en obehagskänsla i kroppen. Som i alla socialistiska länder är kontrollen stenhård.

Azerbajdzjan har  8,5 miljoner invånare varav 2 miljoner lever i huvudstaden Baku. En del av landet är Nagorno-Karabach som fram till 1991 var en region med visst självstyre. Mellan 1991 och 1994 rasade ett krig om landsdelen mellan Armenien och Azerbajdzjan. Sedan dess är Nagorno-Karabach och ett omgivande område ockuperat av Armenien. Totalt handlar det om en femtedel av Azerbajdzjans yta.

Azerbajdzjan är ett land rikt på naturresurser, främst olja. Intäkterna går dock inte till landets välstånd. Presidenten har sett till att resurserna istället landar hos honom själv eller någon närstående. Korruptionen i landet är enorm.

Under mina fem dagar i Azerbajdzjan ska vi, utöver huvudstaden Baku, besöka Sheki i nordväst nära Ryssland och Georgien samt Lyankaran i sydöst på gränsen till Iran.