Ryssar vill lära av Solna


Intresset för Solna är stort. Vår stad tar emot många delegationer som vill besöka en skola, höra om vår äldreomsorg eller lära sig vad vi gjort för att få en så positiv utveckling. Solna är företagsvänligast, har det högsta tillväxten och den lägsta skatten i landet. Det i sin tur gör att vi är skuldfria, har en rejäl slant på banken och har råd att satsa på den viktiga samhällsservicen.

Senaste besöket var en delegation från moderaternas samarbetsparti i Ryssland. De har ännu inte någon större erfarenhet av att vara i majoritet. Det finns en kille som heter Putin som står i vägen. Våra ryska vänner vill lära sig hur man framgångsrikt styr så att de är redo när de börjar vinna val.

Mitt anförande hade rubriken: "Solna - from a municipality in crisis to a role model". Så är det faktiskt. Vi behöver bara gå femton år tillbaka för att se ett helt annat Solna än det vi ser idag. Då var staden mest känd för vårdskandalen på Polhemsgården. Sossarna chockhöjde skatten utan att vidta nödvändiga åtgärder. Medborgarna blev fattigare och den offentliga servicen sämre.

Sedan dess har det hänt en hel del. Under mitt anförande försökte jag sammanfatta de huvudsakliga principerna bakom framgångarna. För det första har vi haft fullt fokus på tillväxt. Det handlar helt enkelt om att stimulera de skapande krafterna i samhället. För det andra har vi tillämpat arbetslinjen fullt ut. Människor ska arbeta, inte gå på bidrag. För det tredje har vi infört allt mer valfrihet och stimulerat mångfald. En skola kan inte passa alla.

För det fjärde har vi skapat konkurrens inom tidigare offentliga monopol. Detta har i viss mån pressat kostnaderna. I ännu större omfattning har kvaliteten ökat. För det femte har vi skött ekonomin på ett ansvarsfullt sätt. Sist men inte minst har vi prioriterat kärnverksamheterna. Vi vågar ta ställning för vad skattebetalarna ska stå för men också vad de inte ska stå för.

Jag hoppas och tror att dessa sex principer är gångbara oavsett var i världen det behövs ett framsynt politiskt alternativ.


Korrupta polisernas land

Skrivet den 25 september 2008


Under fem dagar har jag rest runt i Azerbajdzjan. Sex gånger har polisen stoppat oss. Alltid med stora gester, höga röster och blickar som kan döda. Första gången stoppades vi på vägen från Baku till Sheki. Vår chaufför stoppades på en 80-väg när han klockades i 81 kilometer i timmen. Detta föranledde en kvarts förhandlande som slutade i en muta på dryga hundralappen. Vår coola chaufför krävde kvitto. :-)

På våra resor åkte vi i tre bilar. Två Mercedes för oss gäster och en Lada. På vägen tillbaka till Baku åkte vi fast igen. Den gången stoppades Ladan som körde först. När den stoppades stannade givetvis även vi i de två Mercedesarna. Då tyckte poliserna uppenbarligen inte att det var lika angeläget längre. I Azerbajdzjan är bilmärke uppenbarligen av största vikt. Ladan fick köra utan anmärkning.

I Baku åkte vi på en sightseeing med taxi. När vi åkte in i en rondell stod två poliser och gestikulerade. Den ena vinkade att vi skulle köra medan den andra vinkade att vi skulle stanna. Vår chaufför valde att köra. Det gjorde att den senare polisen blev galen. Vi blev invinkade och den gamla mannen som körde taxin fick böter för att han inte lydde polisens signal. Han fick många dollar i dricks.

Ytterligare två gånger blev vi stoppade utan att det blev någon större dramatik. Vi körde inte för fort. Poliserna ville nog bara visa att de hade makt. Sista gången vi stoppades körde vi definitivt för fort. Då gick en av våra azeriska vänner ur bilen och förklarade högtidligt att det i bilen fanns Europaparlamentariker med brådska. Då var det bara att köra vidare. Vi valde att se mellan fingrarna med denna ickesanning.

Hemma i Sverige brukar jag påstå att vi har för få poliser på gator och torg. Det står jag fast vid. Polisen i Sverige har ett tydligt uppdrag att skydda oss från övergrepp. I Azerbajdzjan är det ofta poliserna som står för övergreppen.


Detta inlägg blir det sista från Azerbajdzjan. I natt klockan 03.40 går planet tillbaka till Frankfurt för vidare transport till Stockholm. Man vinner tre timmar i tidsskillnad så jag landar på Arlanda 09.15. Azerbajdzjan är ett land med stora kontraster. Jag avslutar med två bilder som får åskådliggöra detta.

Sanna hjältar

Skrivet den 25 september 2008


Den andra resan i Azerbajdzjan gick till Lyankaran.  Även denna resa omfattade åtskilliga mil genom öken. Lyankaran ligger rakt söderut ett par mil innan gränsen till Iran. Resan gick längs med Kaspiska havet där oljeplattformarna ligger tätt.

Klimatet i de södra delarna skiljer sig markant. Luftfuktigheten är mycket hög och landskapet är nästan regnskogsliknande. Vi genomförde seminarierna som planerat och fick träffa ett antal nya glada azerer.

På kvällen hade vi en middag där varje klunk vodka skulle hedras med ett tal. En av azererna talade mycket väl om Sverige och tackade för att vi delat med oss av våra erfarenheter. Han sa att vi var hjältar i hans ögon.

Mitt tal handlade om vilka de verkliga hjältarna är. Sverige har inte varit i krig på 250 år. Det är fantastiskt bra och det är det enskilt största skälet till vår goda utveckling. Jag är stolt över att vara svensk och jag älskar mitt land.

Det finns dock en baksida som är mindre vacker. När nazisterna ockuperade våra grannar Danmark och Norge var vi neutrala. När kommunisterna ockuperade våra grannar, de baltiska staterna, var vi neutrala.

De människor som agerar för mänskliga rättigheter och demokrati trots att de lever i en diktatur är de sanna hjältarna.


Bilderna: Oljeborrtorn i Kaspiska havet, oljeborrtorn i öknen, regnskog, vårt hus, vedeldad varmvattenberedare, seminariet, middagen och en tupplur. 


Black January


Den 20 januari 1990 intog sovjetisk militär Azerbajdzjans huvudstad Baku. 133 människor dödades, 611 människor skadades, 841 människor arresterades och 5 människor saknas fortfarande. Varför? Därför att befolkningen hade fräckheten att genomföra fredliga demonstrationer för frihet från förtryck och ett oberoende från Moskva.


I Baku minns man tragedin och vårdar minnet av de stupade. På bilden ser du minnesstenarna över offren. Några av dem var knappt tonåringar när de mördades av kommunismens hantlangare.


Ökenvägen till Sheki

Skrivet den 23 september 2008


Den första av två resor i Azerbajdzjan gick till Sheki, som ligger i landets nordvästra hörn. Vår utgångspunkt, huvudstaden Baku, ligger längst i öster. Sheki är en liten stad nära gränsen till såväl Ryssland som Georgien. Längs de 30 milen såg vi öken, öken och åter öken. Med jämna mellanrum fick vi tvärbromsa för en flock får, getter, kor eller åsnor. Därefter kom bergen. Sheki ligger högt i en dal mellan gröna vackra berg. Efter avgaserna i Baku och åtskilliga mil ökensand var den friska bergsluften underbar.

De 30 milen tog sju timmar att avklara vilket säger en del om landets vägstandard. Ibland finns det asfalt - ibland kör man på något som närmast kan liknas vid en åker. En av våra bilarna gav upp på vägen vilket försenade oss en stund.

I Azerbajdzjan är Ryssland inte precis ett land man gillar. Vem kan klandra dem? En del kulturella drag finns dock kvar sedan sovjettiden. Vodka är ett måste till varje måltid och ett nej accepteras inte. Det gäller att smutta försiktigt för glaset fylls på hela tiden.

I Sheki höll vi våra seminarier för ett fyrtiotal glada azerier. Först hälsade NIPA:s lokala partiledare, Abdulfas Bagirov, deltagarna och oss välkomna. Därefter talade partiets generalsekreterare Fuad Muxtarov om vikten av utbildning inom partiet. Det första seminariepasset handlade om förhandlingsteknik. Det hölls av en av NIPA:s experter, Rasad Bayramov.

Därefter var det min tur att tala om alliansarbetet i Sverige. Sista seminariepasset höll Veiko Lukmann som är politisk rådgivare åt Estlands förra premiärminister Mart Laar. Eftersom Azerbajdzjan och Estland båda varit delar av Sovjet var Veikos anförande mycket intressant och givande.

Dagen efter var det återfärd till Baku. Ytterligare sju timmar. Att läsa på vägen var lönlöst eftersom bilen skumpade hysteriskt. Tack och lov hade jag min MP3-spelare laddad.


Det röda järngreppet släpper inte Azerbajdzjan

Skrivet den 22 september 2008


Söder om bergskedjan Kaukasus och väster om världens största insjö Kaspiska havet ligger Azerbajdzjan. Landet är, som det heter, en enhetsstat. Det innebär att landet styrs av en socialistisk diktator, president Ilham Alijev. Andra partier är tillåtna men de lever ständigt under hot från statsmakten. Flera oppositionspolitiker sitter fängslade bara för sina åsikters skull. Azerbajdzjan var tidigare en sovjetisk republik. Trots självständigheten har det röda järngreppet inte släppt landet.

Valen är endast kosmetika. Hela landet är tapetserat med klämkäcka affischer på diktatorn. Konstitutionen ändras regelbundet så att oppositionen inte kan verka. Inför det kommande presidentvalet i oktober har alla motkandidater dragit tillbaka sin kandidatur i protest mot regimen. När man befinner sig i landet med uppdrag att stötta ett oppositionsparti har man ständigt en obehagskänsla i kroppen. Som i alla socialistiska länder är kontrollen stenhård.

Azerbajdzjan har  8,5 miljoner invånare varav 2 miljoner lever i huvudstaden Baku. En del av landet är Nagorno-Karabach som fram till 1991 var en region med visst självstyre. Mellan 1991 och 1994 rasade ett krig om landsdelen mellan Armenien och Azerbajdzjan. Sedan dess är Nagorno-Karabach och ett omgivande område ockuperat av Armenien. Totalt handlar det om en femtedel av Azerbajdzjans yta.


Azerbajdzjan är ett land rikt på naturresurser, främst olja. Intäkterna går dock inte till landets välstånd. Presidenten har sett till att resurserna istället landar hos honom själv eller någon närstående. Korruptionen i landet är enorm.

Under mina fem dagar i Azerbajdzjan ska vi, utöver huvudstaden Baku, besöka Sheki i nordväst nära Ryssland och Georgien samt Lyankaran i sydöst på gränsen till Iran.


Olika kall i livet

Nu har vi med hjälp av Lufthansa lämnat Frankfurt. Den kulinariska flygplansmiddagen är intagen och vi har just flugit ut över Svarta havet. Jag sitter bredvid en trevlig tysk kille som arbetar på en myndighet i Bonn. Han ska på en internationell konferens i Baku om hur radiofrekvenserna är fördelade. Tydligen ska även svenska myndigheter vara där. Alla har vi olika kall i livet.


På väg till Azerbajdzjan


Idag reser jag med Jarl Hjalmarson Stiftelsen till Azerbajdzjan. Mitt uppdrag är att tala om allianssamarbete med företrädare för National Independent Party of Azerbajdzjan (NIPA). Landet styrs idag av en socialistisk diktatur. Andra partier är dock tillåtna. På grund av splittring har de inte lyckats utmana makten. Det finns närmare 60 oppositionspartier varav många är center-right. Min roll är att beskriva hur man kan samarbeta framgångsrikt mellan olika partier på ett lokalt plan.


Jarl Hjalmarson Stiftelsen arbetar för moderaterna med internationellt samarbete gentemot systerpartier runt om i världen. Huvudfokus ligger på utvecklingsländer där en demokratisk process är inom räckhåll. Det är förstås alltid en definitionsfråga. En viktig utgångspunkt är att vi ska kunna verka utan att bli arresterade. Det känns tryggt :-)


Resan till Azerbajdzjans huvudstad Baku går via Frankfurt. I skrivande stund sitter jag på planet dit och får bakgrundsinformation av Katarina Wallberg (bilden) som arbetar på Jarl Hjalmarson Stiftelsen.
 


Turkiskt besök i Solna

Moderaterna samarbetar med systerpartier runt om i världen. Detta sker genom Jarl Hjalmarson Stiftelsen som jag skrivit om förut. Jag har vid ett flertal tillfällen, i stiftelsens regi, rest till länder där partierna har behov av att utvecklas. I februari besökte jag AK -partiet i Istanbul, Turkiet. Där höll jag ett antal föredrag om mediahantering, kampanjstrategi och politiskt arbete generellt.

AK-partiets ungdomsförbund  har nu besökt Sverige och en programpunkt var att komma till Solna. De var intresserade av hur vi samarbetar inom majoriteten och hur vi styr staden. Självklart passade jag på att berätta om Solna och ta med deltagarna på en guidad busstur. De fick se våra utbyggnadsområden, Filmstaden, Mulle Meck-parken, Ulriksdals slott och en hel del mer. Turen avslutades på Pampas Marina där vi åt lunch i solskenet.

Efter denna förmiddag är jag övertygad om att de har med sig ett antal positiva intryck från vår vackra stad. Stort tack till stadens turistchef Caroline Thorén som på ett engagerat sätt höll i den guidade turen.


Utvalda åskådare hurrade längs vägen

Kina invaderade Tibet 1949 vilket förkastades av FN. Tio år senare inleddes ett uppror i huvudstaden Lhasa vilket brutalt slogs ner av den kinesiska "Folkets befrielsearmé". Där kan man tala om ett missvisande namn. Denna befrielsearmé dödade nära 90 000 tibetaner under ett år. Ytterligare 80 000 flydde över Himalaya till Indien. Ännu idag anses politisk aktivism, stöd för Dalai Lama och innehavande av foto på honom som grova brott av kineserna. Resultatet är hårda domar, upp till livstids fängelse. Tortyr och förföljelse är vardagsmat.

Lhasa mottog i lördags OS-facklan. Risken för oroligheter var naturligtvis stor. Dessbättre blev det inga kravaller. Enligt Dagens Nyheters rapportering idag hurrade utvalda åskådare längs vägen. Området var avspärrat för alla som inte hade särskilt tillstånd och polispådraget var stort. Bilden som målas upp är signifikant för kommunistiska regimer. Människor förtrycks men utåt spelas ett illa regisserat skådespel upp.

Till skillnad från många andra kritiker till regimen i Kina är jag för att landet är värd för OS. På så sätt riktas världens blickar mot världens största diktatur. Det blir svårt för världens ledare att se mellan fingrarna med ett land där fängelse är vanligt för den som har fel åsikt.

* Tibets flagga på bilden är förbjuden av Kina.

Balter på middag

image112
Solna stad har ett flertal internationella samarbeten. Denna gång handlar det om elever på högstadiet som övar debatteknik på engelska. Bagartorpsskolan har tillsammans med en skola från Valmiera i Lettland och en skola från Viljandi i Estland tagit initiativet som finansieras från EU. Imorgon kommer eleverna att ha en debatttävling i fullmäktigesalen i stadshuset. Nu ikväll har jag haft förmånen att äta middag med gästerna från Estland och Lettland. Med var givetvis även elever och personal från Solna.

Lagen består av en elev från varje land. Idag har lagen förberett sig väl. Tre olika frågor kommer att debatteras och eleverna måste förbereda sig för att debattera både för och emot. Först imorgon lottas varje lags utgångspunkt. Detta är ett mycket gott exempel på hur internationellt samarbete kan bidra till att öka kvaliteten i skolan. Utöver att eleverna får nya kontakter med andra erfarenheter tränas engelska, samhällsengagemang och kritiskt tänkande.

Vid middagen ikväll hälsade jag delegationerna välkomna till Sverige och till Solna. Jag sade bland annat att trots att jag bara (!) är 35 år har otroligt mycket hänt i Europa sedan jag gick i högstadiet. Då var vår kontinent delad i en fri del med demokrati och marknadsekonomi och i en totalitär med kommunism och förtryck. Idag är Estland och Lettland fria stater som liksom Sverige är aktiva medlemmar i EU.

Utan EU hade inte utvecklingen i vår del av världen gått framåt som den faktiskt gjort. Europeiska Unionen är inte främst en organisation med parlament, kommission etc. Unionen är framför allt en idé om hur vi tillsammans kan undvika konflikter och utveckla våra samhällen. Europa är inte heller främst en bit land. Europa är vi alla som på olika sätt försöker göra framtiden lite ljusare.

16 miljoner människor

Istanbul 2
Nu är jag på plats i Istanbul. Vilken fantastisk stad! 16 miljoner människor på ett och samma ställe. Bilden har jag tagit från mitt hotellrum. Det du ser är en bråkdel av innerstaden. Kvällen igår gick åt till att äta en genuin turkisk middag med representanter för AK partiet. Det är slående hur mycket framtidsoptimism här finns. Tillväxten är enorm. Viljan att bli en del av den europeiska unionen är stark. Till min glädje verkar det även finnas stor insikt om att landet har en hel del hemläxa att göra. Det jag tänker på är naturligtvis de mänskliga rättigheterna.

Den stora frågan just nu är huruvida man får använda huvudduk eller inte. Paradoxalt nog får inte statstjänstemän och ett antal andra i samhället bära huvudduk i detta religiösa land. AK-partiet driver frågan att det ska vara upp till var och en huruvida man vill ha huvudbonad. Ganska självklart kan man tycka - men inte här.

Istanbul nästa

image4Söndagen har gått åt till att förbereda seminarier och packa. Imorgon bär det av till Turkiet. Moderaterna har en stiftelse vars namn är Jarl Hjalmarson Stiftelsen. Dess syfte är att stödja utveckling, europeiskt samarbete och integration.  Sedan Jarl Hjalmarson Stiftelsen grundades 1994 har samarbeten skett i ett 30-tal länder. Utgångspunkten är frihet, demokrati och marknadsekonomi.
image3
Själv har jag tidigare haft förmånen att resa till Kroatien, Bosnien, Lettland och Ryssland. Denna gång arrangeras ett 3-dagars seminarium med AK-partiets ungdomsförbund. Arrangemanget kommer gå av stapeln i Istanbul. Där har jag inte varit förut. Det ska bli mycket spännande! Mina två seminariepass kommer handla om hur man arbetar fram ett partiprogram, hur man bildar en stabil majoritet och hur man kommunicerar budskap.

Förhoppningsvis kommer jag kunna uppdatera bloggen under min resa. Annars återkommer jag på fredag.

RSS 2.0