I begynnelsen var människan fri. Fri att göra sina livsval och ta fullt ansvar för sitt handlande. Fri att njuta frukterna av hennes strävanden. Dessvärre fanns det då, som nu, människor som kränkte andras liv, frihet och egendom. Därför slöt sig människor samman för att skydda varandras grundläggande rättigheter. Detta var en praktisk lösning som alla uppskattade. De samhällen där människans frihet respekterades utveklades snabbt. Välståndet växte vilket gynnade alla.

Dessvärre fanns det då, som nu, samhällen där friheten bekämpades. Den som tänkte fritt, var annorlunda eller ifrågasatte den rådande ordningen förföljdes, torterades och mördades. I dessa samhällen räckte välståndet nätt och jämt till tyrannernas lyx och deras militära arme. En sådan behövdes för att behålla järngreppet om folket. Människorna svalt, blev sjuka och led. Någon utbildning till barnen fanns inte. Dels för att generalerna redan satt sprätt på allt välstånd, dels för att obildade människor är lättare att styra.

I den fria delen av världen insåg man hur smart det var att bilda en stat som värnade rätten till liv, frihet och egendom. Staten var förvisso inte gratis. Människornas rätt till egendom kränktes en smula genom att man uppfann skatten. Denna paradox var något man kunde acceptera eftersom fördelarna upplevdes som stora. Alla förstod vad skatten användes till. Nu kunde alla leva fria och oberoende liv. Fast kanske inte riktigt ändå.

För att kunna ta det ansvar som friheten är beroende av behövs kunskaper och färdigheter. I grunden är det naturligtvis föräldrarnas ansvar att barnen får en utbildning. Alla hade dock inte möjlighet att sätta sina barn i skolbänken. Därför enades människorna om att alla barn inte bara skulle ha rätt att gå i skolan, det blev dessutom en skyldighet. Staten växte en smula, vilket alla tyckte var ett lågt pris att betala.

Välståndet växte ytterligare och människorna hade framtidstro. Nästan alla levde goda liv, men inte riktigt alla. Det fanns några som inte klarade av att ta ansvar för sig själva. Oftast fanns det en familj eller andra som stöttade, men en och annan gick det inte så bra för. Det hände självklar också att en och annan blev sjuk. Därför bestämde sig människorna för att hjälpa till. Staten växte ytterligare en smula. Det var dock en god idé att ge hjälp, tillfälligt eller under en längre period, till de som behövde stöd.

Människorna hade fram till nu fattat ett antal kloka beslut. Ur kaos föddes kreativitet. Ingen behövde längre oroa sig för svält, fattigdom och förtryck. Alla hade möjlighet att med egna ansträngingar bli framgångsrika.

Här tar historien en vändning. När människorna inte behövde bekymra sig för det mest grundläggande växte snabbt ett mörkt moln fram i deras sinnen. Som ett elakt virus spred sig avundsjuka, missunsamhet och misstänksamhet. Att skapa, ta risker, knoga och lära blev plötsligt påtagligt arbetsamt. Om man bara kunde hitta på ett sätt att få lika fint hus som grannen utan att behöva kämpa. Så var folkhemmet uppfunnet. Ordet rättvisa hade fram till dess stått för att få det man förtjänar. Nu fick ordet en ny innebörd. Ingen ska ha mer än någon annan. Om någon har mindre beror det inte på henne själv. Det beror på alla andra.

En oändlig ström av beslut fattades som alla gick ut på att ta från de rika (de elaka) för att ge till de fattiga (de goda). Någon tanke på de verkliga skälen till varför de rika var just rika ägnade man sig inte åt. Istället hittade man på att de rika var rika för att de varit stygga mot de fattiga. Att det i princip inte fanns någon som var fattig, eller åtminståne inte behövde vara det, tänkte man inte på.

Samtidigt som detta pågick satt några höga beslutsfattare och skissade på hur man bättre skulle kunna skydda människorna från deras egen dumhet. Att de flesta var dumma var det lätt att inse. Ta till exempel alla de föräldrar som i sin enfald trodde att de var bättre lämpade att uppfostra sina barn än statens auktoriserade institutioner. Eller de som hävdade att de ville vårdas på ett sjukhus som inte drevs av staten. Hur ska man då ha kontroll på rättvisan?

Under nästan ett halv sekel sjönk människorna djupare och djupare in i en dvala. Allt färre bidrog till välståndet, medan allt fler ansåg sig behöva leva på andras bekostnad. Maktlösheten och likgiltigheten växte. Tiden då människorna satte en ära i att göra rätt för sig och ta hand om sin nästa var sedan länge förbi. Staten hade blivit en jättekoloss som krävde att människorna fick avstå mer än halva sin lön. Vad alla pengarna gick till var det få som visste. Tecken på att samhället och värderingarna var i fritt fall lyckades ibland lysa igenom dimman, men ingen brydde sig. Beslutsfattarna lyckades övertyga de få som ifrågasatte dem om att det fortfarande fanns rika som bar skulden. Att det inte fanns några rika kvar visste få.

Det var då något hände. En frisk vind svepte över landet och skingrade dimman. Om inte helt så åtminstone tillräckligt för att få människorna att lyfta blicken. Plötsligt fanns hopp igen. En stark frihetsrörelse fick luft under vingarna. Tusentals människor slog näven i bordet och skrek ut att "nu får det vara nog!". Jag är stolt att vara en av dem!