I Dagens Nyheter kan man idag läsa om upprörda villaägare som tvingas betala till vägbyggen. Detta sker i ett antal svenska kommuner. Deras synpunkter är rimliga utifrån synsättet att vägar är en allmän nyttighet som bekostas via skatten. En skatt de redan har betalt.

Alla vägar är dock inte i första hand allmännyttiga. En viktig politisk utgångspunkt för mig är att den som använder något också är den som tar kostnaden. Därför är det rimligt att lokala gator, som främst finns till för dem som bor eller verkar i området, också finansieras av dessa. Men - och detta är ett viktigt men - då ska inte kostnaden för vägarna redan ha betalts via skatten.

Denna fråga är naturligtvis inte helt enkel. Att en Europaväg finansieras via staten är glasklart. Det är en nationell angelägenhet. Att en huvudled finansieras via kommunen är lika självklart. Det finns dock ett antal vägar som blir en fråga om bedömning. Det finns dock en klok lösning.

En skatt eller avgift ska vara tydligt motiverad. Det har inte fastighetsskatten varit tidigare. Den hade ingen koppling till fastigheten efter att den var betald. Den inkomst staten fick användes inte till att ge fastighetsägaren en motsvarande service. En sådan skatt är principiellt felaktig.

Nu har regeringen ersatt fastighetsskatten med en kommunal fastighetsavgift. Det är ett steg i rätt riktning. Ännu är det dock staten som bestämmer över avgiftens storlek. Det bör ändras med tiden. Det rimliga vore att denna intäkt öronmärks för lokala vägar och annan infrastruktur som har koppling till fastigheterna. Avgiften ska inte vara högre än dessa kommunala kostnader. På detta sätt finansieras den typ av vägar som villaägarna i Dagens Nyheter inte vill betala. Därmed betalar de vägen en gång, och inte som idag, två gånger.