Trycket på årets Almedalsvecka blir av naturliga skäl inte så högt som det är närmare ett val. Det innebär inte att Visby inte sprudlar av politiska aktiviteter. Idag har tempot ökat markant. De pittoreska gatorna och torgen är fyllda av människor. Jag lyckades dock hitta en politisk smygare som få kan ha märkt av.

En bit utanför ringmurens östra port hörde jag en välbekant och högtalarförstärkt röst på avstånd. Nyfiken som man är smög jag mig närmare. Där stod hon. Kvinnornas kvinna Gudrun Schyman hade hittat den enda platsen i centrala Visby som inte myllrade av folk. Alternativt väljer helt enkelt människor en annan väg när de hör vem som talar. Fi hade ordnat ett torgmöte som lockade få och imponerade färre.

Talet innehöll inga nyheter. Det gjorde inte deras kampanjmaterial heller. Skälet till att Fi i princip utraderats från den politiska kartan anses av dem själva inte vara deras eget ansvar. De skriver att: "motreaktionen mot feminismen tagit sig tydliga uttryck i demonisering, förlöjligande och osynliggörande". Jag kanske inte följer samhällsutvecklingen tillräckligt noga, men jag har inte märkt av den tydliga demoniseringen.

Fi:s tillkortakommanden kanske helt enkelt har att göra med att deras politik är klart vänstervriden och selektiv. Det är ingen smart politisk strategi att påstå att halva befolkningen är maktgalna våldsverkare som förtrycker den andra halvan. I deras folder redovisas ett fullständigt verklighetsfrånvänt förslag. Det ska inrättas en jämställdhetsfond som finansieras solidariskt av staten och arbetsgivarna. Fondens medel ska användas för att höja kvinnors löner. Man tar sig för pannan.

Jag är inte feminist - jag är humanist. Alla människor ska ha samma frihet och samma ansvar oavsett om de är kvinnor eller män. Jag är glad att Fi:s politik inte attraherar människor. Kanske blir jag den enda i medie- och bloggvärlden som noterade deras närvaro i Visby.