I Dagens Nyheter kan man idag läsa om upprörda villaägare som tvingas betala till vägbyggen. Detta sker i ett antal svenska kommuner. Deras synpunkter är rimliga utifrån synsättet att vägar är en allmän nyttighet som bekostas via skatten. En skatt de redan har betalt.

Alla vägar är dock inte i första hand allmännyttiga. En viktig politisk utgångspunkt för mig är att den som använder något också är den som tar kostnaden. Därför är det rimligt att lokala gator, som främst finns till för dem som bor eller verkar i området, också finansieras av dessa. Men - och detta är ett viktigt men - då ska inte kostnaden för vägarna redan ha betalts via skatten.

Denna fråga är naturligtvis inte helt enkel. Att en Europaväg finansieras via staten är glasklart. Det är en nationell angelägenhet. Att en huvudled finansieras via kommunen är lika självklart. Det finns dock ett antal vägar som blir en fråga om bedömning. Det finns dock en klok lösning.

En skatt eller avgift ska vara tydligt motiverad. Det har inte fastighetsskatten varit tidigare. Den hade ingen koppling till fastigheten efter att den var betald. Den inkomst staten fick användes inte till att ge fastighetsägaren en motsvarande service. En sådan skatt är principiellt felaktig.

Nu har regeringen ersatt fastighetsskatten med en kommunal fastighetsavgift. Det är ett steg i rätt riktning. Ännu är det dock staten som bestämmer över avgiftens storlek. Det bör ändras med tiden. Det rimliga vore att denna intäkt öronmärks för lokala vägar och annan infrastruktur som har koppling till fastigheterna. Avgiften ska inte vara högre än dessa kommunala kostnader. På detta sätt finansieras den typ av vägar som villaägarna i Dagens Nyheter inte vill betala. Därmed betalar de vägen en gång, och inte som idag, två gånger.

Nu har jag varit några dagar i den vackra sommarstaden Lysekil på västkusten. Vädret har varit lite si och så. Något badande har det därför inte blivit. Däremot har Havets hus besökts och svärmor har genomfört ett hejdundrande släktkalas.

För en webbnarkoman som jag har fem dagar utan internetuppkoppling varit en prövning. Förmodligen är det bara nyttigt.

Idag har färden gått vidare till svärfar i Lidköping. Här bjuds det alltid på läcker mat, goda viner och nu även bredbandsuppkoppling.
 

Så här i semestertider blir bloggandet lite mer sporadiskt. Under den senaste veckan har Helsingborg med omnejd (Malmö och Köpenhamn) besökts. Jag föddes i Helsingborg och levde där mina första 25 år. Jag är stolt Solnabo och trivs mycket med det. Vackra Helsingborg kommer dock alltid att vara min hemstad som har en speciell plats i mitt hjärta. Nu går resan vidare till Lysekil.

Trycket på årets Almedalsvecka blir av naturliga skäl inte så högt som det är närmare ett val. Det innebär inte att Visby inte sprudlar av politiska aktiviteter. Idag har tempot ökat markant. De pittoreska gatorna och torgen är fyllda av människor. Jag lyckades dock hitta en politisk smygare som få kan ha märkt av.

En bit utanför ringmurens östra port hörde jag en välbekant och högtalarförstärkt röst på avstånd. Nyfiken som man är smög jag mig närmare. Där stod hon. Kvinnornas kvinna Gudrun Schyman hade hittat den enda platsen i centrala Visby som inte myllrade av folk. Alternativt väljer helt enkelt människor en annan väg när de hör vem som talar. Fi hade ordnat ett torgmöte som lockade få och imponerade färre.

Talet innehöll inga nyheter. Det gjorde inte deras kampanjmaterial heller. Skälet till att Fi i princip utraderats från den politiska kartan anses av dem själva inte vara deras eget ansvar. De skriver att: "motreaktionen mot feminismen tagit sig tydliga uttryck i demonisering, förlöjligande och osynliggörande". Jag kanske inte följer samhällsutvecklingen tillräckligt noga, men jag har inte märkt av den tydliga demoniseringen.

Fi:s tillkortakommanden kanske helt enkelt har att göra med att deras politik är klart vänstervriden och selektiv. Det är ingen smart politisk strategi att påstå att halva befolkningen är maktgalna våldsverkare som förtrycker den andra halvan. I deras folder redovisas ett fullständigt verklighetsfrånvänt förslag. Det ska inrättas en jämställdhetsfond som finansieras solidariskt av staten och arbetsgivarna. Fondens medel ska användas för att höja kvinnors löner. Man tar sig för pannan.

Jag är inte feminist - jag är humanist. Alla människor ska ha samma frihet och samma ansvar oavsett om de är kvinnor eller män. Jag är glad att Fi:s politik inte attraherar människor. Kanske blir jag den enda i medie- och bloggvärlden som noterade deras närvaro i Visby.

För tredje året i rad är jag på plats på Gotland under Almedalsveckan. Under en sommarvecka varje år samlas i princip alla politiska partier och intresseorganisationer. Varje kväll håller en partiledare (oftast) ett anförande i Almedalen. Under dagarna anordnas seminarier och kampanjaktiviteter i stort sett var du än befinner dig, så länge du är innanför Visbys vackra ringmur.

Folkpartiet inledde veckan igår med att bland annat kräva sänkt bolagsskatt. Inget dumt förslag alls. Då ökar Sveriges konkurrenskraft. Mona Sahlins kommentar var lika förutsägbar som ytlig: "Varför talar de inte om barnen och de gamla?". Ser vi till att landets näringsliv mår bra och att många investeringar sker i Sverige skapas nya jobb och tillväxt. Därmed ökar människors eget handlingsutrymme. Dessutom ökar skatteintäkterna vilket skapar handlingsutrymme. Är den ekvationen verkligen så svår att förstå?

Under veckan kommer utspelen från partierna att stå som spön i backen. Imorgon är det socialdemokraternas tur att stå i rampljuset. Det ska bli spännande att höra om det finns några idéer om hur man stimulerar de välståndsskapande krafterna i samhället. Några idéer om hur människor kan växa av egen kraft. Det duger inte att dela in människor i olika tycka-synd-om-grupper för att sedan bara erbjuda bidrag.

Det är nu fyrtio år sedan sommartraditionen i Almedalen startades. Den 11 juli är det moderaternas dag. Då kommer Fredrik Reinfeldt att rocka loss ordentligt, hoppas jag.